Archive for the ‘Historia – History’ Category

Shella 20th of April 2011

A review of “The Africa House” by Christina Lamb

“In the last decade of the British Empire Stewart Gore-Browne built himself a feudal paradise in Northern Rhodesia, a sprawling country estate modelled on the finest homes of England, complete with uniform servants, daily muster parades, rose gardens and lavish dinners finished off with vintage port in the library.”

At the café close to the Internet centre at Shella I saw a pile of books for sale. One of them was Karen Blixen’s book about her African farm, and another one was a biography about the life of Stewart Gore-Browne which I bought and started to read at the very spot and I continued reading for two days and have now finished the book. When you read something which you find interesting it is difficult to finish the book because you know that you will miss it, and that is the case with an excellent book like this. It is like being separated from a good friend living far away.

This book fascinated me immediately. I read on the back of it that Christina Lamb is a British foreign correspondent, who has visited and lived both in Africa, Asia and South America. She has built her story about Gore-Browne on literature but mainly on archive studies, letters and interviews with relatives and other people who were close to the main character like workers at the estate. And she has indeed succeeded in getting very close to Gordon-Browne and his family members. In the introduction she writes:

“The date etched on the heavy oak front door was 1923, but the house looked much older, it’s sloping tiled roof and arched terraces battered by the African sun and rains. A magnificent three-storey pink bricked mansion, with a tower in the centre, a reed tiled roof, and a line of elegant arches supporting a first-floor terrace from which a Union Jack fluttered limply. Rising behind it, a granite hill provided a dramatic backdrop. Part Tuscan manor house, part grand English ancestral home, and all completely unexpected and out of place in this remote corner of the African bush. Surely, only a madman or a megalomaniac could have built such a place.”

In the introduction the writer continues to tell the readers how she first got to know about the house and how she came to visit the place in the company of one of the grandchildren of Stewart Gore-Browne.

The story is about a man with a vision and his vision is to build a home at a beautiful place in northern Rhodesia, close to a lake full of crocodiles by the name of Shiwa Ngandu, which means Lake of the Royal Crocodiles. Even Mr. Livingstone had visited this place “and one of these very crocodiles had devoured Livingstone’s little dog Chitane…”

Gore-Browne was born at the end of the 19th century and came to northern Rhodesia as a young man and that was when his dream about a manor was born. He participated in WWI and thereafter he returned to Africa. He came from an aristocratic family and had been studying at one of the expensive British schools for boys, Harrow. He was not a rich man, but quite well off because of his aunt Ethel. The lady was his father’s sister and ever since he was a boy he had a very close relation to this relative, who was twenty years older than him and married to a much older man. The couple lived at a very big estate in England. There is no doubt that she was not only wealthy but also very beautiful with hair of the same colour as strawberries. Whenever Gore-Browne was short of money she sent him what he needed and she helped him through her whole life. She died when she was over 90 and Stewart Gore-Browne was present at this sad occasion to say good-bye to her.

This aunt was the love of Stewart Gore-Browne and he always hoped that the two of them one day would live together. Almost daily he sat down in his library and wrote a letter to his aunt. But when he had settled down and started to build Shiwa – the name of the manor – life took another turn. When visiting England in the beginning of his 40s he met Lorna, a school girl of 19 and the daughter of his first love in life, a girl who had left him to get married to another man. Mother and daughter had the same name and Lorna was an orphan because both her father and mother had died so she was living with different relatives whereof many were unwilling to care for her. Despite the 25 years of difference of age the couple got married and Lorna went to live at Shiwa and in a few years time they had two girls. Lorna Katherine and Angela.

Lamb describes the marriage as unhappy and soon Lorna goes back to England to study agriculture. She leaves her children behind and creates a life of her own. After some time she returns to Shiva but leaves again and finally Stewart Gore-Browne agrees to a divorce.

The biography is about a great personality, about a man who is passionate and determined, with visions – not only for himself and his family but also for the country where he lives, for the people of Africa and their future.

The book is very fascinating and it is difficult to stop reading. However, it is not an “Easy reader” – on the contrary – I would say, because there are many names of animals, flowers, trees that one might not know. 

The book describes also how that part of northern Rhodesia became Zambia, how the people of the country came to power, the struggle for independence and how Kenneth Kaunda became the first president of Zambia.

I read the “Afterwords” and noted that one of the grandchildren of Gore-Browne has taken over Shiwa which was abandoned for ten years or more and today it is a hotel with safaris as main attraction. At the same time it is run as a farm like once upon a time.

If you want to read a real good book I sincerely recommend you to try to find “The Africa house” written by Christina Lamb. You will not regret it.



Read Full Post »

Dagens Nyheter – Daily News – covering the whole country of Sweden

We read this paper every day and lately there have been quite a few articles about South Africa. Today there is one with headline:

“Traffic more dangerous than criminals”

 What is very interesting in this article is the statistics. It says that Johannesburg with suburbs has got a population of more or less seven million people.

The statistics from 2008 tell us that out of 100 000 inhabitants 18 000 are murdered in violent crimes. That is almost 20 per cent of the population. Then the big cities in the US are compared and out of 100 000 in New Orleans 63, 6 people are murdered. The next town mentioned is Detroit with 33, 8 persons murdered, Washington DC with 31,4 victims and New York with only 6,3 dead. Finally Sweden is mentioned and here the numbers are very low, only 2 out of 100 000 in the whole country and in Stockholm 4 persons.

The whole country of Sweden has a population of 9 million people and that is like one of the big towns in the world, for example London. Out of 9 million inhabitants here one million is of foreign origin. So even Sweden has got diversity.

Finland is the country in Scandinavia which has got very few immigrants. In Denmark it is not possible to marry someone from a country outside the European Union and settle down there. These couples come to live in Sweden instead. A scaring thing, according to my opinion.

Xenophobia is growing in the rich countries of Europe and political parties with pure ethnicity demands on their programmes are growing. Holland is one such example. The war in the Balkans in the 90s was a war between ethnic groups. Trials are still going on in The Hague against the brains behind the massacres.

The most violent part of South Africa is Gauteng according to the article, where armed robbery and highjacks seem to occur more than in other provinces in SA according to this article. Rape is common but seldom reported to the police. Most of these crimes take place in the night or in the late afternoon and the reasons are often misunderstandings.

Many people in Europe are afraid of visiting SA because they only read about crimes in the papers and the picture of this beautiful country with so much to see and such friendly and hospitable people is painted in black colours. I have never seen a program in the television about what there is to see in SA. Most programs, if any, are about people living in misery in different townships. Those who go to Johannesburg by organized trips from Europe always visit Soweto. Soweto is a name that almost everybody can refer to.

Sixteen years is a very short time from the historic point of view. Apartheid has damaged the country for decades and everything cannot be changed over night. It takes time to change the attitudes of a big population of many ethnic groups and education is needed for everybody. History is a very important subject for all schools. If you do not know about the past you cannot understand the present time.


This beautiful tree is, according to Robert Stockli, in Cape Town called
Frangi Pani. It blossoms with big white flowers which are yellow inside.

When we came from the freezing cold on January the 7th
all Robert’s trees were in full blossom with lots of flowers.

When we came back the 1st of June the trees were still blossoming.
We enjoyed sitting in Robert’s lovely garden in Green Point and
watching the trees, as well as his flowers and his lovely pool.

I brought bay leaves with me home from Robert’s garden.


Read Full Post »

Vi har nu kommit till en liten ort som heter Catembe. Vi åkte hit med Niklas i söndags och överfarten var i sanning en mycket speciell upplevelse. Maputo ligger vid en vik och mitt över viken ligger byn Catembe.

Det tar tio minuter från Maputo att ta sig hit över vattnet. Priset är 6 Kalle Anka pengar som vi kallar valutan här. Det motsvarar 1.50 sek. Vi kunde alltså inte klaga på priset. Vi lät Niklas betala hela kalaset.

Båten var ytterst liten, en motorbåt. På väggen stod det att den hade tillåtelse att ta 25 passagerare vid bra väder och 12 vid dåligt. Vi var omkring 60 ombord. Jag kom att tänka på afrikanska flyktingar som försöker ta sig till Europa med hjälp av båtar. Många drunknar på vägen, men vi konstaterade att om båten skulle haverera så skulle vi alla tre ha klarat av att simma. Det rör sig bara om ett par kilometer. Prylarna hade vi kastat i havet.

Vi kom i alla fall lyckligen fram och gick i riktning mot ett antal ”barer”, där vi köpte vatten och frågade efter ett hotell med namnet Marisol. En ung entreprenör i tioårsåldern dök upp och erbjöd sig att skaffa taxi. Det var hett och vi mottog tacksamt erbjudandet.

Efter en vinglig färd på en väg av sand kom vi fram till Hotel Marisol och frågade om vi kunde bada på deras privata strand mot att vi konsumerade under dagen. Vi blev varmt mottagna och tillbringade hela söndagen med att äta god mat och bada både i poolen på tio meter och i havet, men vi föredrog dock havet, trots att vågarna var höga. Vattnet var uppemot 30 grader varmt och i luften var det närmare 40. Niklas lade sig i barnpoolen med sin bok för att svalka sig.


Bilfärjan och folklivet

Efter en dag vid havet var det dags för hemresa. Hotellet har en egen van så vi blev körda till hamnen. Där köpte vi ”fel” biljetter, till bilfärjan istället för till sardinburken, men det var i sanning en upplevelse. Vi klättrade högst upp för en trappa och kunde stå och titta på däcket där bilarna körde ombord. Vi trodde inte våra ögon, när vi såg hur många bilar som kunde få plats på däcket. Den ena efter den andra vinkades in. Skulle de ha kört landvägen hade det kostat mycket mera i bensin. Två bilar fick dock inte plats.

Nere på bildäck rådde god stämning. Barn och kvinnor satt på flaken till olika fordon och männen drack vin och sprit under överfarten och delade generöst med sig till sina kvinnor. Männen skulle köra bilarna men det brydde de sig inte om. Vi trodde nästan att vi befann oss i Sverige med tanke på drickandet av alkohol under resor. Men vi är i Afrika. 

”Tutto il mondo e paese” är ett italienskt ordspråk. Hela världen är en by och det ligger något i det. Folk är i princip likadana överallt.


Hela veckan i Catembe

I måndags, alltså igår den 8 februari, flyttade Anders och jag hit för att njuta av havet och de fantastiska baden. Båtfärden företog vi i den lilla båten och vi pressades in som de sista passagerarna och fick då halvstå i förarhytten. 

Bagaget var endast två små ryggsäckar och en liten axelväska i tyg och en miljövänlig tygpåse från Konsum på Mårtenstorget. Den ena ryggsäcken var dataryggsäcken som jag hade fått av mina kolleger i samband med att jag kastade in handduken.


Hotel Marisol

Etablissemanget har många rum, ägs av en man från Flandern, vilket han är noga med att påpeka. Vi har valt ett billigt rum 90 USD per natt inklusive frukost, engelsk sådan. Allt för fet enligt vår smak så imorgon får vi en annan typ med frukt och yoghurt. 

Här finns en vidunderlig trädgård med ett stort mangoträd som ger skugga, hisbiskus som står i blom, bananträd och många andra träd och blommor. Grönskan är prunkande. Allt vattnas flera gånger om dagen. 

Att bada här är verkligen en hit. Niklas kommer på fredag. Då ska det bli fullt av sydafrikaner här säger Konrad – ägaren. Det är nämligen Valentines dag då och den firar folk. Köket här är både gott och prisvärt. De har fantastiska fisk- och skaldjursspett, hummer och mycket annat från havet. Kocken här är duktig tycker vi. Jag har visat flickorna som jobbar här bilder från Sverige på snön. De är förundrade. Flickorna heter Mila och Maria. 


Sociala orättvisor och löneläget

Tyvärr är situationen sådan i Mozambique att folk knappt får någon lön för sitt arbete. En receptionist tjänar inte ens 400 USD och då kan vederbörande minst två språk och det ena är engelska. De som serverar får se till att få dricks. De har inte ens en tusenlapp i månaden i svenska pengar. Två killar jobbar nere på stranden och de tjänar mellan 500-750 sek/månad. Vi tycker detta är hemskt. Men sådana är förhållandena.

Frelimo sitter vid makten. Ni minns väl att denna gerilla bildades i slutet av 1960-talet och att kampen gällde att frigöra sig från Portugal, något som lyckades 1975. Den förste presidenten hette Eduardo Mondlane och han blev mördad. Han befann sig i Tanzanias huvudstad och någon sände honom en brevbomb. 

Alla gator här har ideologiska namn. Palme är högt beundrad här och det finns Avenida Olof Palme i Maputos centrum, liksom Avenida Vladimir Lenin, Avenida Karl Marx och Avenida Friedrich Engels och även Ho Chi Minh har fått en gata uppkallad efter sig.



Jag minns att båda Afrikagrupperna stödde Frelimo, liksom många vänsterrörelser och jag har många gånger lagt slantar i insamlingsbössorna till denna rörelse.

Men Mozambique är ett fattigt land som jag tidigare har skrivit och det är inte lätt att sitta vid makten här när pengar saknas till basala behov. Frelimo har till exempel förstatligat all jord och det är höga skatter på importerade varor och det är mycket som importeras. Det såg vi när vi besökte Maputo shopping center.

Jag var där igår för att köpa handdukar till stranden och de kostade motsvarande 450 sek/styck, men de var stora, snygga och av hög kvalitet men jag köpte dem inte. Vi fick låna här på hotellet istället.


Badrum utan dörr

Vårt rum här är en historia för sig. Det är 9 kvm stort och rymmer även dusch och toalett samt en dubbelsäng med myggnät runt om. Sängen är säkert 1.80×200 och på varje sida av sängen finns ett utrymme på 10 cm. Man får pressa sig förbi den vid fotändan.

Det finns en mycket effektiv AC i rummet. I natt var det var kallt som i ett kylskåp så vi fick stänga av maskinen. Här finns inga andra gäster än vi så vi kan göra som vi vill och vi får fantastisk service givetvis.

En kuriositet är att badrummet helt saknar dörr! Det har jag aldrig varit med om tidigare. Men någon gång ska vara den första.


kan jag säga att bilden av Afrika nu har fullbordats och besannats.

När ”tockakyllingarna” (mina elever på El-programmet) frågade mig vad jag skulle göra när jag hade slutat, underförstått blivit till en dinosaurie, svarade jag dem att jag skulle ligga i en liggstol på en beach med palmer och bli serverad svala drinkar mellan doppen.

Och det är just vad jag gör nu tillsammans med Anders och några goda böcker, bland annat Salingers noveller. Jag måste ärligen säga att jag inte har någon som helst hemlängtan, vilket ni kanske kan förstå.

Nu ska vi beställa caipirinha för femton kronor drinken.
Och därefter ska vi fråga om de har hummer idag.



 Genom att klicka på bilderna
får du fram dem i originalstorlek.


Read Full Post »

District Six i Kapstaden – ett museum

I Kapstaden finns ett museum som visar en utplånad stadsdel – District Six. Museet ligger centralt i kvarteren som hette District Six fram till en ödesdiger dag 1974, när de små husen i hela kvarteret på 1,5 kvadratkilometer föll offer för myndigheternas bulldozers  och därmed  upphörde att existera.  I dessa kvarter bodde mer än 60 000 människor av olika ursprung och etnicitet och de tvångsförflyttades till helt andra stadsdelar i Kapstaden.

Museet har funnits sedan mitten av 1990-talet och det är vittnesmålen från de före  detta invånarna i stadsdelen som utgör dokumentationen och innehållet i detta museum, som vill visa vad som hände under apartheidregimen.  Endast vita skulle få bosätta sig i denna centralt belägna stadsdel enligt ett myndighetsbeslut, som togs redan 1966, men det kom att dröja åtta år innan beslutet blev till verklighet.  Parallellen till andra  utrensningar och tvångsförflyttningar i historien är slående. 

Anders och jag besökte museet och där träffade vi en av entusiasterna bakom museets tillkomst – Noor Ebrahim. Han berättade att han hade skrivit en bok om sitt liv i District Six och vi köpte givetvis genast hans bok som vi fann både rörande och intressant. Boken heter ”Noor’s story – My life in District six.”

Inledningen till boken

Noor skriver I sin inledning att han vill berätta historien om sig själv och sin familj.  I mitten av 1800-talet började folk flytta in i detta kvarter. Invånarna var frigivna slavar, immigranter, arbetare och hantverkare.  Sextio till sjuttiotusen människor levde i harmoni och sämja fram tills den stora katastrofen drabbade kvarteret och dess invånare, som på 1970-talet bestod av artister, politiker, affärsmän, musiker, författare, lärare, gangsters, präster, hemmafruar och massor av barn.

Den 11 februari 1966 förkunnade myndigheterna att District Six skulle bli en stadsdel där endast vita hade rätt att bo. Noor skriver att han aldrig kommer att glömma denna fruktansvärda dag. Men ingenting hände genast. Det kom att dröja ända fram till 1975 tills Noor och hans familj föll offer för beslutet. En kväll när han var på väg hem från jobbet såg han bulldozers som förstörde bostadshusen och affärslokalerna på den gata som hette Caledon Street. Alltför snart var det Noors eget hem som stod i tur.

I samband med att dessa händelser inträffade hade Noor och hans bror köpt en kamera. Den kostade dem mycket pengar och var av märket Voigtlander. Med kameran ville bröderna fånga bilder från District six innan det var helt utplånat. Många av fotografierna i boken tog Noor och hans bror under denna sista period i kvarterets existens.

Noor berättar om sin familj, sina mor- och farföräldrar, sina föräldrar och syskon och händelserna i sitt eget och hans familjs liv. Boken är på 88 sidor. Den är skriven på ett enkelt språk, stilmässigt lite barnsligt men detta ger boken charm och karisma och det är roligt att läsa den. Det finns många upplagor av denna bok och den saluförs på museet. Boken skulle passa utmärkt som skolbok i engelska i Sverige. Den är lätt att tycka om och innehållet speglar en mörk tid i Sydafrikas historia.

Gå gärna in på museets hemsida om du vill veta mer, kanske rentutav beställa boken.

Read Full Post »

I Gamla Lunds årsbok för år 1968 finns en artikel av Fritz Jönsson med titel Mårtenstorget på 1890-talet. Skribenten börjar med att berätta att torget i folkmun kallades antingen ”Studatorget” eller ”Oxatorget”.

Vid en gata som gränsade till torget låg vid denna tid en krog där törstiga kunde få en sup för 6 öre. Denna sup kallades ”diskare”. Dessa billiga supar serverades i källarplanet medan en stor romtoddy på samma ställe, lite högre upp i huset kostade 25 öre. På torget idkade man handel då liksom nu, veckans alla dagar men lördagen utgjorde höjdpunkten på veckan. De varor som såldes var även då grönsaker och frukt. Dock skilde sig försäljningen då och nu vad gäller sill. På torget fanns ett stort antal ”sillagummor” som sålde sill ur tunnor. Dessa har försvunnit och idag finns istället fiskståndet som jag skriver om under rubrik ”Mårtenstorget.”

En av torgförsäljarna hette Johan Olsson. Eftersom han var handikappad satt han på sin grönsaksvagn mitt bland korgarna med frukter och grönsaker. Tomaterna hade en central plats på hans vagn, eftersom dessa ”kärleksäpplen” var svåra att sälja till gemene man. Det gällde alltså att exponera dem. De som köpte och smakade på dem blev grymt besvikna. Tomater ingick inte i den skånska mathållningen och såldes normalt inte till privatpersoner utan endast till hotellen i staden.

I närheten av Bankgatan hade fru Svensson med öknamnet ”Tyskan” sin vagn. Hon tilltalade kunderna på svenska men med stark tysk brytning och frågade: ”Vad skall det vara idag lilla vän?”

En annan försäljare hade epitetet ”pantoffleprångaren”. Han hade sin vagn i närheten av krogen, där han sålde potatis. Han kallades även ”Skåningen” i folkmun. Denne man var liten och klen och hans ansikte var inramat av ett yvigt skägg. Till sin hjälp hade han hustrun som var den som skötte ruljansen. Till skillnad från maken var hon kraftig och storväxt, hans raka motsats. Många husmödrar satte hela sin tillit till ”Skåningen” under vintermånaderna när det var svårt att få potatis från landsbygden.

I början av hösten var det högsäsong för blåbär och lingon. Bären fraktades till Lund från norra Skåne på hästlass. Fru Sten och hennes son Anders hade ett stånd, där de sålde bär och kvinnan marknadsförde sina produkter mycket högljutt med en dånande tordönsstämma. Hon drog kundernas uppmärksamhet till sina bär genom att skrika och domdera på småländsk dialekt. Det som kännetecknade denna torgmadam var, att hon var blå i hela ansiktet, ända upp till hårfästet av blåbären. Ingen kunde undgå att lägga märke till hennes produkter som vid denna tid kostade 25 öre litern.

Ibland önskar jag att man hade kunnat resa genom olika tidsepoker med hjälp av en tidsmaskin, likadant som Momo gjorde i boken av Mikael Ende. Det hade säkert varit en rolig upplevelse att besöka torget för 120 år sedan. Stämningen då var säkert mycket genuin och den skånska dialekten utgjorde säkert ett härligt inslag i den dåtida torghandeln. Nu är denna så gott som helt försvunnen överallt i staden. Allt var inte sämre förr.

Read Full Post »