Archive for the ‘Litteratur – Litterature’ Category

Shella 20th of April 2011

A review of “The Africa House” by Christina Lamb

“In the last decade of the British Empire Stewart Gore-Browne built himself a feudal paradise in Northern Rhodesia, a sprawling country estate modelled on the finest homes of England, complete with uniform servants, daily muster parades, rose gardens and lavish dinners finished off with vintage port in the library.”

At the café close to the Internet centre at Shella I saw a pile of books for sale. One of them was Karen Blixen’s book about her African farm, and another one was a biography about the life of Stewart Gore-Browne which I bought and started to read at the very spot and I continued reading for two days and have now finished the book. When you read something which you find interesting it is difficult to finish the book because you know that you will miss it, and that is the case with an excellent book like this. It is like being separated from a good friend living far away.

This book fascinated me immediately. I read on the back of it that Christina Lamb is a British foreign correspondent, who has visited and lived both in Africa, Asia and South America. She has built her story about Gore-Browne on literature but mainly on archive studies, letters and interviews with relatives and other people who were close to the main character like workers at the estate. And she has indeed succeeded in getting very close to Gordon-Browne and his family members. In the introduction she writes:

“The date etched on the heavy oak front door was 1923, but the house looked much older, it’s sloping tiled roof and arched terraces battered by the African sun and rains. A magnificent three-storey pink bricked mansion, with a tower in the centre, a reed tiled roof, and a line of elegant arches supporting a first-floor terrace from which a Union Jack fluttered limply. Rising behind it, a granite hill provided a dramatic backdrop. Part Tuscan manor house, part grand English ancestral home, and all completely unexpected and out of place in this remote corner of the African bush. Surely, only a madman or a megalomaniac could have built such a place.”

In the introduction the writer continues to tell the readers how she first got to know about the house and how she came to visit the place in the company of one of the grandchildren of Stewart Gore-Browne.

The story is about a man with a vision and his vision is to build a home at a beautiful place in northern Rhodesia, close to a lake full of crocodiles by the name of Shiwa Ngandu, which means Lake of the Royal Crocodiles. Even Mr. Livingstone had visited this place “and one of these very crocodiles had devoured Livingstone’s little dog Chitane…”

Gore-Browne was born at the end of the 19th century and came to northern Rhodesia as a young man and that was when his dream about a manor was born. He participated in WWI and thereafter he returned to Africa. He came from an aristocratic family and had been studying at one of the expensive British schools for boys, Harrow. He was not a rich man, but quite well off because of his aunt Ethel. The lady was his father’s sister and ever since he was a boy he had a very close relation to this relative, who was twenty years older than him and married to a much older man. The couple lived at a very big estate in England. There is no doubt that she was not only wealthy but also very beautiful with hair of the same colour as strawberries. Whenever Gore-Browne was short of money she sent him what he needed and she helped him through her whole life. She died when she was over 90 and Stewart Gore-Browne was present at this sad occasion to say good-bye to her.

This aunt was the love of Stewart Gore-Browne and he always hoped that the two of them one day would live together. Almost daily he sat down in his library and wrote a letter to his aunt. But when he had settled down and started to build Shiwa – the name of the manor – life took another turn. When visiting England in the beginning of his 40s he met Lorna, a school girl of 19 and the daughter of his first love in life, a girl who had left him to get married to another man. Mother and daughter had the same name and Lorna was an orphan because both her father and mother had died so she was living with different relatives whereof many were unwilling to care for her. Despite the 25 years of difference of age the couple got married and Lorna went to live at Shiwa and in a few years time they had two girls. Lorna Katherine and Angela.

Lamb describes the marriage as unhappy and soon Lorna goes back to England to study agriculture. She leaves her children behind and creates a life of her own. After some time she returns to Shiva but leaves again and finally Stewart Gore-Browne agrees to a divorce.

The biography is about a great personality, about a man who is passionate and determined, with visions – not only for himself and his family but also for the country where he lives, for the people of Africa and their future.

The book is very fascinating and it is difficult to stop reading. However, it is not an “Easy reader” – on the contrary – I would say, because there are many names of animals, flowers, trees that one might not know. 

The book describes also how that part of northern Rhodesia became Zambia, how the people of the country came to power, the struggle for independence and how Kenneth Kaunda became the first president of Zambia.

I read the “Afterwords” and noted that one of the grandchildren of Gore-Browne has taken over Shiwa which was abandoned for ten years or more and today it is a hotel with safaris as main attraction. At the same time it is run as a farm like once upon a time.

If you want to read a real good book I sincerely recommend you to try to find “The Africa house” written by Christina Lamb. You will not regret it.



Read Full Post »

Nu har vi slutat att prenumerera på Sydsvenskan på grund av kvaliteten. Det är en patetisk tidning. Lundasidans rubriker framstår i ett löjets skimmer. Journalistiken har nått botten på dessa sidor. Anders saknar dock runorna säger han. Vi har numera endast Dagens Nyheter som finner nåd inför våra kritiska ögon, speciellt idag. Vi blev riktigt euforiska över första delens ledare och kultursidans litterära allusioner på bröllopet. Mer om detta.


Idag finns en ledare i DN som vi uppskattar till fullo. Skribenten heter Lena Andersson och hon hennes underrubrik lyder:… ”om monarkins normerande makt”. ”Total kärlek” är hennes överrubrik och artikeln finns att läsa i DN den 19 juni. Det är en heder för en tidning att publicera en sådan ledare enligt mitt synsätt och jag kommer här att återge delar av den.

I inledningen berättar Lena Andersson om en svensk medborgare som besökte ambassaden i Prag för att få sitt pass förnyat. I samband med detta besök frågade mannen om han skulle kunna registrera sig i röstlängden inför valet i höst. Han fick svaret att det var för tidigt men tjänstemannen gav honom istället rådet att skriva ”en hälsning till Brudparet”.

Jag har själv besökt den ambassaden ett stort antal gånger genom åren och har retat mig varje gång jag har varit där, dels på tjänstemännens attityder och dels på den mörkblå tidningen som ligger där med titel ”Sverigenytt”. En tidskrift med starkt nationalistiskt innehåll. Jag känner med och för besökaren på ambassaden, och kommer själv att undvika alla svenska ambassader varhelst jag kommer att befinna mig på klotet.

Lena Andersson skriver i nästa stycke om ”kungatelevisionen SVT”. Detta har hon helt rätt i. Både nyheter och andra inslag handlar i stor utsträckning om den kungliga familjen och bröllopet. Många svenskar sitter som klistrade framför skärmen med tv-kannan och ölburken i högsta hugg. Det är förmodligen framför dumburken släkt och vänner samlas för att informera sig om den stora händelsen.

Jag väntar med fasa på reproduktionen och undrar om vi som bor här i Sverige kommer att få någon som helst chans att läsa om vad som händer i världen i samband med detta. Jag kan inte låta bli att undra vad som skulle kunna hända om paret inte skulle kunna reproducera sig. Skulle de månne i så fall kunna tänka sig adoption av ett afrikanskt barn till exempel. Många andra helyllesvenskar har löst sin barnlöshet på detta sätt. Borde inte detta ytterst svenska par gå i bräschen för adoption av barn från tredje världen? Jag undrar? I de afrikanska landen finns många föräldralösa små barn. Föräldrarna dör tidigt i AIDS.


I artikeln står vidare att läsa:

”Att samhället inte behöver ha en diktator för att bli totalitärt vet vi nu. Den demokratiska totalitarismen uppstår när ett annars pluralistiskt friktionssamhälle plötsligt kröker på ryggen som en kropp och samtidigt ler. När högt och lågt, det vulgära och det exklusiva, är upptaget av en och samma företeelse och attityden till den är given.”

Här syftar Lena Andersson på alla de institutioner och sektorer i samhället som har ställt sig bakom kärleksyran. ”Från choklad och mazariner till konserter, flygplatser, båtar, seriösa och oseriösa medier, läsare, tittare, SMHI, reklam, taxibilar, Stockholms lokaltrafik, företag, politiska partier, kommuner. Till och med Skansens utställning om snusdosans historia anspelar på kärlek.”

Detta är pinsamt, att den rojalistiska kärleksyran genomsyrar hela det svenska samhället. Det är vi antirojalister som är udda. I en diktatur hade vi förmodligen fått husarrest på grund av våra åsikter. Totalitära regimers företrädare har fått inbjudningar till Storkyrkan. Folk med blod på händerna sitter i kyrkan, bland annat bödlarna från Eritrea och Nordkorea. De har ju gubevars sina ambassader i Stockholm och då är de välkomna till kyrkan. Detta uttalande kommer från hovet. Jag hörde det i P1 häromdagen. Att Dawitt Isaac sitter i en fängelsehåla i Eritrea tänker ingen på, denna ”glädjens dag”. Vi som tänker på Dawitt och hans familj vet inte ens om bödlarna mördat honom. Det har gått nio år sedan han fängslades och tystnaden har varit massiv under dessa år.

I sin artikel citerar Lena Andersson Per Svensson som har skrivit boken ”Monarkin har aldrig varit farligare än nu”. Det är en bok som man borde läsa i landets alla gymnasieskolor som en motvikt till den falska bild som sprids av medierna. Den är utgiven på Bonniers förlag 2010. En bra midsommarpresent till dina rojalistiska vänner!

Att den svenska drottningen har en far som var medlem i nazistpartiet har inte medierna berört i någon större utsträckning genom åren. Lena Andersson refererar till ett program i TV4 av Gregor Novinski med rubriken ”Familjen Bernadotte”. När kungaparet blir intervjuade om sina nära släktingars engagemang i partiet säger drottningen att hennes far hade en fabrik där man tillverkade gasmasker till civilbefolkningen och hon svarar på journalisternas frågor med repliken: ”Man var ju rädd för gas.” Alla kommentarer är överflödiga.

Lena Andersson skriver vidare att det inte var en slump att släktingarna valde nazismen som ideologi. Tidsandan var sådan. ”Ideologin om en särskild familjs ärvda överhöghet speglar ideologin om ett särskilt utvalt herrefolk.” Därefter citerar hon Per Svensson som skriver: ”Kärnan är föreställningen om den naturliga hierarkin, människor är inte jämlika. Några är födda att härska. Andra att tjäna. Det är blodet som avgör vem som är vad.”

Artikelns slutord lyder: ”Den idén rullar i kortegevagn genom Stockholm idag. Det är inget för ett demokratiskt samhälle att fira och kalla för kärlek, utan något att rösta bort.”

Min reflektion är att kärleksyran endast bidrar till att stärka monarkin. Prins Daniel, en pojke från landet, är ett exempel på hur en vanlig pojke vinner prinsessan och halva kungariket och vem skulle inte vilja vara i hans kläder…?


Kultursidan i DN den 19 juni

På sidan nio i kulturdelen i DN med rubrik ”Boklördag” har redaktionen läst fyra bröllopsskildringar. ‘Den första är skriven av Jonas Thente och han har skrivit om ”Henrik V” av Shakespeare, som i dramat har beskrivit hur Henrik V efter krigsförhandlingar mellan England och Frankrike ställer krav på att gifta sig med den franska prinsessan Catherine. De unga tu representerar var och en två av tidens stormakter och Thente skriver: ”Aldrig någonsin har en kunglig förmälning skildrats så mästerligt som när Shakespeare här tråcklar samman ung kärlek och storpolitik. För Henrik är England och Catherine är Frankrike – ett faktum som den förre gör allt för att vifta bort för kärleks skull.”

Kanske borde den svenska kronprinsessan istället ha gift sig med en prins av blodet och inte med en pojke från landet. I så fall hade säkert monarkins ställning stärkts ytterligare.  En prins av blodet hade förmodligen varit rik och på det viset hade svenskarna kunnat spara åtskilliga skattekronor som nu slösas bort som apanage till de kungliga.


Nästa bokanmälan är skriven av Åsa Beckman och det är Sisela Lindbloms ”De skamlösa” som vi läser om.

Denna bok handlar om en ung kvinnlig journalist som har fått uppdraget att skriva om sitt eget bröllop. Romanen är obehaglig skriver Åsa Beckman: ”De skamlösa” är en riktigt obehaglig roman som fångar en tid besatt av show off. När vi förlorar Tito ur sikte sitter hon i brudklänning i ett förråd i kyrkan och gråter för att reportaget i sista stund blivit inställt.”

Vad gäller dagens bröllop lär inga reportage bli inställda. Veckopressen – inte minst den tyska – kommer förmodligen att öka sina upplagor med hundra procent. Om det skulle bli republik i Sverige undrar jag vad dessa tidningar i så fall skulle skriva om. De skulle förmodligen gå i graven och där hör de hemma.


Den tredje boken boken är ”Hemsöborna” av August Strindberg” och det är Björn Wiman som har skrivit om denna – enligt mig – fullständigt underbara bok, som håller i alla tider och i alla kulturer.

Läsarna av bloggen minns väl Gumman Flod, sonen Gusten och lycksökaren Carlsson, dräng på gården. Karlssons ankomst till gården på skärgårdsön är en fullständigt lysande beskrivning i svensk litteratur när den är som bäst. ”Han kom som ett yrväder en aprilafton med ett höganäskrus i en svångrem kring halsen.”

Björn Wiman utgår från att hans läsare känner sin Strindberg och hans allusion på Carlssons ankomst till ön lyder: ”Möjligen haltar  Strindbergs cynismer när det gäller det svenska kungahusets egen Carlsson, utbölingen från Ockelbo som kom i träningskläder med ett par hantlar om halsen och nu befinns vara en spefågel i den svenska societeten.”

Wiman liknar kungen vid Gusten, alltså arvtagaren och sonen på gården, ”den legitime lagfartsinnehavaren som nu tvingas åse hur drängen kommer i besittning av jord och arv.” Wiman har verkligen slagit huvudet på spiken just vad gäller arvet och liknelsen med drängen och sonen. Roligt skrivet enligt mig.

Wiman skildrar händelserna under och efter vigselakten och menar att Strindberg här står nära Cervantes. ”Ölbuteljerna smäller som kulsprutor i solen under vigselakten, brännvinet flyter i kaffekopparna och Gustens planer att supa brudgummen under bordet går om intet; istället somnar vigselförrättaren i brudsängen med stövlarna på och kräks på Carlssons bonjour.” Bruden är inte närvarande i skildringen.

Till sist säger Wiman att det inte är troligt att något liknande skulle kunna inträffa idag. Det värsta vore ett duggregn. Men jag hoppas på ösregn, inte duggregn.


Den sista verket är George Stiernhielms ”Bröllopsbesvärs ihugkommelse”. Maria Schottenius har skrivit om denna dikt. Stiernhielm levde under den svenska stormaktstiden och hans författarskap är enligt mig alltför underskattat idag. Några av er drar er nog till minnes att ni läst dikten Hercules i skolan, allom till varnagel, eftersom dikten är didaktisk och handlar om den breda och smala vägen, om fru Dygd och fru Lusta, om sonen Rus och döttrarna Lättja, Fjättja och Kättja.

Schottenius skriver att det kanske inte är Stiernhielm som skrivit dikten, som är skriven på hexameter. Dikten börjar i på de saligas ängder bland mytologins gudar och nymfer och därefter handlar den om ett bondbröllop. Dikten är skriven ur en manlig synvinkel. Sålunda är den tidsenlig. Den enda bok jag känner till från 1600-talet som handlar om en kvinna är Agneta Horn. Den är fortfarande trevlig att läsa, inte minst ur ett språkligt perspektiv.


Read Full Post »

Some of our friends and relatives do no read the blog and we wonder why because that is our way to communicate during this long travel. We cannot write to each individual to tell them about our whereabouts as you certainly can understand.

The reason why we are writing the blog in English is that we want our English speaking friends to be able to read it. They are quite a few over the globe as it seems.


What we are doing?

I would say that we are doing absolutely nothing but reading, walking, shopping and cooking and enjoying our lovely rented place just over the surface of the waterways in Knysna. The sun rizes before ten in the morning and before that it there could be quite some fog. But as soon as the sun comes the temperature comes to more or less 25 degrees C, which is quite OK.

We watch the Sky News and follow what it happening in the UK. We sometimes watch our local paper and are surprised when we read the headlines. Always the same stupidities. Nothing of importance it seems.



I have just finished the book I have written about in this blog by Paul Theroux. I will continue reading him when I am home. Two of his books have been filmed. One of them is called ”The mosquito coast”. I will certainly watch the film because I really like this writer.

Now I have almost finished reading a book called ”Elephant Whisperer”, a real interesting book about a herd of elephants and other animals in a farm in Kwa Zulu Natal. The writer is Lawrence Anthony and if you are the least interested in wild life I sincerely recommend you to read this touching book.

I have learnt a new word from the zulu language, a word that my friend Vivienne is using. That is ”muthi”. Now I understand the word in its whole extend.

This book was given to me by my friend Sharon. Thank you so much Sharon for this wonderful book.


The Pub

We are now sitting in our pub called ”Oldies”, a pub which we do enjoy very much, especially the beer – Castle on draft. Next week we are going to head for Cape Town. We will probably write something in our blog when we are coming to Cape Town, where we will be staying for a few nights before we fly back home, if the British crew will not strike.

Dear friends if you are looking for really good book do follow my advice and read the book about the elephant herd in Kwa Zulu Natal.

We are looking forward to comments on this blog and thanks Ann-Margret for your comment which we have read today.


 About Lawrence Anthony



Read Full Post »

After an eight hours bus ride we came finally to East London and were surprised to see how big the city is. It has got one million inhabitants. From here it takes 17 hours to reach Cape Town.

We are staying in hotel Osner where Peter, our friend, booked for us. The hotel has a beautiful view over the bay, but the rooms have no balconies, which we find strange.

We had a lovely meal in the evening in the hotel, a big buffet with many different dishes, even sea food, which we appreciated. The cakes and fruit salads were impressing and abundant. We couldn’t even taste all the different kinds. After the meal we went straight to bed and slept until seven in the morning.


Before falling asleep I was thinking of our friends, Vivienne and Peter, Sharon and Brian and how nice they have been to let us stay with them for two weeks, first in Hillcrest where we stayed in Viv’s and Peter’s beautiful home and then in Shepstone in the ”cottage” belonging to Sharon, Brian and Robin.

We liked both places very much and we had a lovely time. During such a long journey that we are doing it is really nice to be able to spend some time in a home, not only in lodges and hotels.

Above all it has been so nice to meet such kind, interesting, caring and lovely people as these two couples. They have really been generous and hospitable and we sincerely hope that they will come and visit us as well.

It has been interesting to live in a home and see the daily life of a family, and meet their friends and neighbours. We already miss all four of you and hope to see you soon again.


At the bus from Shepstone to East London I continued reading ”Ghost Train to the Eastern Star” by Paul Theroux, who is from the US. His books are about travels. He seems to be a learned scholar. This travel he starts in London by train and now he has gone through Europe and come to Turkey, to Istanbul, where he meets Orhan Pamuk, whose book about Istanbul I appreciated and found interesting.

Pamuk got the Nobel price in 2006 in December and the events of the book which I am reading take place during 2006. I bought this book in the mall in Hillcrest when Vivienne, Anders and I were out shopping.

Here in East London it is warm. The coast is boasting of having 300 days of sunshine yearly and that is why it is called the ”Sunshine coast”. However, tomorrow we will have to continue our trip and we will then go to Port Elisabeth – PE – which is more or less 300 kilometres from here so we are coldly calculating four hours at least in the bus.


Today we had lunch in a wonderful Italian restaurant at the Waterfront, a couple of minutes from our hotel.

We had oysters, large ones, salmon tower with avocado. The salmon came from Cape, not Norway, and it was excellent. Anders had ”vitello con parmeggiano and small potatoes”. We had a lovely wine from the Cape from 2007, a Merlot, red and we had each a dessert. Anders took creme caramel and I had the most delicious thing I never have had – a meringue lemon. The wine was from Durbanville hills by the way.


Now we have finally come home to our hotel and after such a meal we will have a small nap, something which we find necessary. Tomorrow around lunch time we will be going by bus to PE.

Hopefully we shall find an Internet connection there as well, so we can continue to write about the adventures of an old couple in South Africa. So see you soon!


East London
(Virtual Tourist)


Read Full Post »

District Six i Kapstaden – ett museum

I Kapstaden finns ett museum som visar en utplånad stadsdel – District Six. Museet ligger centralt i kvarteren som hette District Six fram till en ödesdiger dag 1974, när de små husen i hela kvarteret på 1,5 kvadratkilometer föll offer för myndigheternas bulldozers  och därmed  upphörde att existera.  I dessa kvarter bodde mer än 60 000 människor av olika ursprung och etnicitet och de tvångsförflyttades till helt andra stadsdelar i Kapstaden.

Museet har funnits sedan mitten av 1990-talet och det är vittnesmålen från de före  detta invånarna i stadsdelen som utgör dokumentationen och innehållet i detta museum, som vill visa vad som hände under apartheidregimen.  Endast vita skulle få bosätta sig i denna centralt belägna stadsdel enligt ett myndighetsbeslut, som togs redan 1966, men det kom att dröja åtta år innan beslutet blev till verklighet.  Parallellen till andra  utrensningar och tvångsförflyttningar i historien är slående. 

Anders och jag besökte museet och där träffade vi en av entusiasterna bakom museets tillkomst – Noor Ebrahim. Han berättade att han hade skrivit en bok om sitt liv i District Six och vi köpte givetvis genast hans bok som vi fann både rörande och intressant. Boken heter ”Noor’s story – My life in District six.”

Inledningen till boken

Noor skriver I sin inledning att han vill berätta historien om sig själv och sin familj.  I mitten av 1800-talet började folk flytta in i detta kvarter. Invånarna var frigivna slavar, immigranter, arbetare och hantverkare.  Sextio till sjuttiotusen människor levde i harmoni och sämja fram tills den stora katastrofen drabbade kvarteret och dess invånare, som på 1970-talet bestod av artister, politiker, affärsmän, musiker, författare, lärare, gangsters, präster, hemmafruar och massor av barn.

Den 11 februari 1966 förkunnade myndigheterna att District Six skulle bli en stadsdel där endast vita hade rätt att bo. Noor skriver att han aldrig kommer att glömma denna fruktansvärda dag. Men ingenting hände genast. Det kom att dröja ända fram till 1975 tills Noor och hans familj föll offer för beslutet. En kväll när han var på väg hem från jobbet såg han bulldozers som förstörde bostadshusen och affärslokalerna på den gata som hette Caledon Street. Alltför snart var det Noors eget hem som stod i tur.

I samband med att dessa händelser inträffade hade Noor och hans bror köpt en kamera. Den kostade dem mycket pengar och var av märket Voigtlander. Med kameran ville bröderna fånga bilder från District six innan det var helt utplånat. Många av fotografierna i boken tog Noor och hans bror under denna sista period i kvarterets existens.

Noor berättar om sin familj, sina mor- och farföräldrar, sina föräldrar och syskon och händelserna i sitt eget och hans familjs liv. Boken är på 88 sidor. Den är skriven på ett enkelt språk, stilmässigt lite barnsligt men detta ger boken charm och karisma och det är roligt att läsa den. Det finns många upplagor av denna bok och den saluförs på museet. Boken skulle passa utmärkt som skolbok i engelska i Sverige. Den är lätt att tycka om och innehållet speglar en mörk tid i Sydafrikas historia.

Gå gärna in på museets hemsida om du vill veta mer, kanske rentutav beställa boken.

Read Full Post »

Jag hade önskat att fler människor kunde ha gjort som vi – alltså bytt vinter mot sommar. Egentligen är det inte så svårt. Det gäller att få ihop pengar till resan och att hålla sig frisk. Man blir förresten friskare i ett gynnsammare klimat.

Huset ligger fint till och här är inte alltför hett. Idag är det mulet och svalt. Inne i huset är det lagom temperatur. Vi behöver varken fläkt eller air condition och på natten har vi riktiga täcken över oss, inte bara lakan.

På tal om idag så har Agnes nu städat här i mer än en timme. Hon har sopat överallt och sedan tvättat golven. Plattorna på golvet är otroligt vackra, vita plattor med små blå kvadrater runt fyra plattor. Lättskötta golv.

Det ena badrummet är turkost med jacuzzi och det andra är grönt med badkar. Det ena sovrummet går i blått och det andra i gult och vardagsrum och kök går i blått, liksom matrummet.

De båda chow chow hundarna har markerat sitt revir vid terrassens utgång, alltså ingången till vår lägenhet, och eftersom hanen – Pasha – är aggressiv är det inte roligt att ha honom där han ligger. De lyder heller inte Agnes och hon är rädd för dem. Värdinnan har vidare tre siameskatter i sitt hem men de får inte gå ut. Agnes säger att det är lika dyrt att köpa mat till djuren som till ett barn och det är sant. För att inte tala om veterinärkostnaderna.

Jag frågade Agnes vad hon tjänar på att jobba här som hemhjälp 40 timmar i veckan. Svaret blev 1300 rand i månaden! Hon berättade att familjens hyra var på 900 rand och elen kostade 200. De är fem, man, hustru och tre barn och lägenheten har bara ett sovrum och vardagsrum, kök och badrum. Familjen bor mellan Muizenberg och Kapstaden och Agnes åker tåg hit. Priserna på maten här är som i Sverige. Vissa saker är till och med dyrare.

Utgifterna för en familj är höga.  Föräldrarna måste betala för skoluniformer och skolböcker även om skolan är gratis. Alla vita familjer har minst en bil. Det är omöjligt att leva här utan bil säger de. Att ta ett tåg eller en buss ingår inte i deras tankevärld. Överhuvudtaget är det kommunala transportnätet dåligt, åtminstone i Kapstaden. Flertalet färgade har inte råd med bil och de får förlita sig på shuttles, bussar eller tåg.

Slutligen frågade jag Agnes om det fanns några fackföreningar i vilka hembiträden kan organisera sig. Enligt henne finns inga. Det tycker jag är konstigt, alltså om detta stämmer med verkligheten.


Jag har just läst Cape Argus. Det finns en man, David Biggs, som skriver krönikor där varje dag och han skriver om olika saker som han irriterar sig på. I gårdagens tidning skriver han om fotbolls-VM som ju börjar den 11 juni och slutar den 11 juli. Han skriver bland annat om vilka föreställningar folk har om Sydafrika i andra länder:

”I become quite upset when I hear the square stories being circulated overseas in advance of the Soccer World cup.

Sneaky sales people are pushing the idea that South Africa is a nasty violent place and you need protection from muggers and murderers when you come here.

It seems to me the worst dangers the visiting fans are likely to encounter are not the violent kind. They are most likely to have their money taken from them by greedy shopkeepers, landlords and restaurateurs. I see for example that a British company is already advertising ”stab-proof vests” to soccer fans visiting our dangerous country. For the equivalent of R500 you can buy a stab-proof vest in the colours of your favourite team.

Of course that’s nothing more than a sophisticated form of mugging, just as charging R80 for a hamburger is.
You don’t need a knife or a gun to separate to separate someone from their money dishonestly.
I also think it’s ironic that the so-called stab-proof vests should be on sale in England and not in South Africa.

To most South African soccer fans the greatest danger we face is from English soccer hooligans. I wonder whether we will soon see local advertisements for hooligan protection devices.
What about beer-bottle resistant caps or bovver-boot-proof shin guards?

But then, fear has always been an important sales tool. The insurance industry and political parties have traded in fear for centuries. 

One comforting thing about the stab-proof vests is that the sellers offer free delivery to hotels in Johannesburg and Pretoria. They seem to think we don’t need them here in the Cape.
Well, at least that’s something.”


Källanvisning till krönikan jag har citerat:
Cape Argus den 21 januari 2010
Krönikör David Biggs
Titel på hans krönika: Tavern of the seas


Read Full Post »

När jag tittar ut på gården måndagen den 21 december, kommer jag att tänka på Orhan Pamuks roman med titeln ”Snö”.

Huvudpersonen i denna roman är en turkisk man som lever i Tyskland. Han kommer tillbaka till sitt hemland, Turkiet, på ett tillfälligt besök för att skriva om den självmordsvåg bland unga kvinnor, som har utbrutit i staden Kars i östra Turkiet. Händelserna utspelar sig 1992 och handlar om några få dagar i poeten Kas liv, en splittrad person som har svårt att finna sin rätta identitet. Han slits mellan det västerländska och österländska, är född och uppvuxen i Turkiet men lever i Tyskland. I staden Kars träffar han sin ungdoms stora kärlek, en kvinna som heter Ipek. Under några få dagar är staden totalt isolerad på grund av ständiga snöfall. Under dessa dagar pågår ett val och de båda politiska fraktionerna drivs mot varandra.

Denna roman blev snabbt en bestseller och den översattes till många språk samma år som Pamuk fick nobelpriset.

I Skåne snöar det sällan, det vill säga, det snöar högst ett par gånger varje vinter men då är snön så blöt att den genast försvinner. Men detta år har det snöat flera dagar i sträck och snön ligger kvar i ett vitt tjockt täcke över marken. Träden är helt snötäckta och cyklarna på vår gård har fått toppiga sadlar. Att få fram cykeln kan ta uppemot en halvtimme med hjälp av en kvast som man får använda för att sopa bort det tio centimeter höga snölagret.

Ute på gatorna är det halt. Det går knappast att cykla. Cykeln får istället fungera som stöd under promenaden. Att gå utan stöd innebär att man riskerar att halka och bryta armar och ben. Det är bäst att hålla sig hemma, att undvika snön. Plogbilar och saltbilar hinner inte med. Snöfallet är alltför ymnigt.

Ja det är hemskt med snön.

Idag, när det är tre dagar kvar till julafton, har snön blivit blöt men enligt väderrapporterna kommer den att ligga kvar över julen. Tågen är försenade. Folk vågar inte bege sig ut med bil för att besöka nära och kära under helgerna och det är så gott som omöjligt att köpa tåg- och bussbiljetter när helgen är så nära förestående. Alla biljetter är utsålda redan. Snön ställer endast till eländes elände och inget annat.

Jag längtar härifrån, till platser där det är varmt och där jag slipper se snö annat än på bilder. Däremot läser jag gärna om boken med titeln ”Snö” och då vill jag helst befinna mig på en solig strand.

Read Full Post »

Older Posts »